Övervakning på jobbet i Europa, trettio myndigheter samlade

Det finns ett bestämt ögonblick då en företagare med arbetslag ute på fältet ger upp. Två timmar framför skärmen för att ta reda på om personalen får stämpla in med registrerad position, och framför honom ligger IMY:s webbplats, en dom som någon skickat vidare på WhatsApp, en leverantörs blogg som svär på att alltihop är fullt lagligt, och den mycket tydliga känslan av att inte hålla något stadigt i handen. Så stänger han ner allt och tar fram papperslistan igen, den som ingen någonsin har ifrågasatt, av det enkla skälet att den inte bevisar någonting.

Problemet är inte att informationen saknas. Den ligger på trettio olika ställen, på nio språk, i dokument som jurister skriver för andra jurister.

Den italienska myndigheten publicerar en systematik med över tvåhundra beslut om enbart privat anställning. Franska CNIL har ett nyhetsarkiv som sträcker sig år tillbaka. IMY lägger ut ett flöde med tvåhundra poster. Danska Datatilsynet trycker inte ens in listan över sina beslut i sidan, den laddas med JavaScript, och den som kommer utifrån ser ett tomt skal. Tyskland har dessutom inte en myndighet utan sjutton, och pressmeddelandena kommer som PDF, en fil per meddelande, med datumet i filnamnet. Ingen av dessa webbplatser talar med de andra, och ingen av dem är skriven för ägaren av ett städbolag med fyrtio personer utspridda på uppdrag.

Därför utvecklades något som läser dem allihop.

Varje morgon besöker systemet de officiella källorna hos dataskyddsmyndigheterna i tretton europeiska länder, plus Europeiska dataskyddsstyrelsen. Det läser de nya besluten, behåller bara det som rör arbete, alltså positionsuppgifter, kamerabevakning, tidsregistrering, anställdas e-post och distansarbete, och lägger allt i en enda tabell med datum, land, myndighet, titel och sanktionsavgiftens storlek där det finns en.

Det finns däremot något som registret medvetet inte gör, och det är den del som verkligen betyder något. Det sammanfattar inte, det tolkar inte, det översätter inte efter eget huvud. Rubriken är den myndigheten själv har skrivit, ord för ord. Ett belopp visas bara där myndigheten skriver ut det i klartext inne i dokumentet, och av sextioåtta insamlade beslut bär fyrtioåtta ett belopp. I de övriga fanns antingen ingen avgift, eller så var sidan ett årsbokslut som summerade många ärenden, och att hänga en sådan summa på ett enskilt dokument hade varit bekvämt och osant. Varje rad länkar till originaldokumentet, för en rad som inte går att kontrollera med ett klick är till ingen nytta för någon.

Gränsen går inte där nästan alla tror

I mars 2025 utfärdade den italienska myndigheten två avgifter på femtiotusen euro med åtta dagars mellanrum.

Den första drabbade ett åkeri som lät GPS gå oavbrutet i fordonen och registrerade position, hastighet och mätarställning på ett sätt som avvek från det tillstånd arbetsmiljötillsynen redan hade gett, och utan att informera förarna. Den andra drabbade en offentlig verksamhet i Kalabrien vars app registrerade positionen enbart i själva stämplingsögonblicket, för att kontrollera att den stämde med adressen i distansarbetsavtalet.

Den första står kvar. Den andra upphävdes av domstolen i Cosenza den 1 juli 2026, med ett resonemang som är värt att läsa i sin helhet, för när positionen hämtas uteslutande vid stämplingstillfället och inte gör det möjligt att följa någons förflyttningar, handlar det inte om ett verktyg för fjärrövervakning utan om en registrering av tillträde och närvaro.

Samma belopp, samma månad, samma myndighet, motsatta utfall. Det är inte GPS:en som drar gränsen. Det är när.

Tre myndigheter som aldrig talat med varandra, och samma linje

Det andra registret gör synligt är att samma fråga avgörs anmärkningsvärt samstämmigt i länder som inte samordnar sig alls, och att ingen någonsin berättar det i ett sammanhang.

Här hemma riktade IMY kritik mot Securitas för kamerabevakning riktad mot de anställda inne i tjänstebilarna. I Nederländerna slog Autoriteit Persoonsgegevens fast att förare i kollektivtrafiken inte får vara permanent i bild. I Danmark granskade Datatilsynet, efter att ett fackförbund anmält saken för en medlems räkning, kamerabevakningen i butikerna som drivs av DSB Service & Retail och kom fram till att den höll sig inom reglerna, men skrev samtidigt uttryckligen ner på vilka villkor någon får ta del av inspelningarna.

Tre myndigheter, tre språk, inget gemensamt bord, och samma linje. Kameran i sig är inte problemet. Att hålla en människa i bild under ett helt arbetspass är det, och likaså frågan om vem som får öppna materialet, och när.

Registret, och de två tomma rutorna

Registret finns här, utan att lämna någon mejladress och utan att fylla i något.

Två rutor står dock tomma, och det säger vi hellre själva innan någon annan upptäcker det. Myndigheten i Nordrhein-Westfalen och den österrikiska dataskyddsmyndigheten svarade inte under de dagar systemet byggdes upp. Orsaken är teknisk och ligger på deras sida, inte på vår, och något konfigurationsfel är det inte heller, för alla andra myndigheter i just dessa två länder svarar utan problem och finns redan med, de övriga sexton tyska delstaterna inräknade. Servern i Düsseldorf låter anslutningen löpa ut, den i Wien avvisar den rakt av.

Systemet knackar på båda dörrarna varje dag, alldeles av sig självt. Den dag de öppnar kommer de två myndigheterna in i registret som alla andra, och den här noteringen försvinner. Fram till dess står de uttryckligen angivna som saknade, för ett register som utger sig för att vara fullständigt utan att vara det är mindre värt än ett som erkänner luckan.

För journalister och för dem som arbetar med det här

Uppgifterna är offentliga och varje rad går att kontrollera för sig. Den som arbetar med övervakning på arbetsplatsen, med kontroll vid distansarbete eller med kamerabevakning i företag hittar besluten här med beloppen och en direktlänk till primärkällan, utan att behöva gå igenom femton webbplatser på nio språk.

Saknas en jämförelse mellan länder, eller en siffra ni behöver, skriv så letas det. Det som kommer fram hamnar ändå i det offentliga registret och inte i en exklusiv nyhet.

Varför det är gratis

För att den fråga som oftast kommer in inte är vad programvaran kostar. Den är om det här går att göra utan att råka illa ut. Och det svaret hänger inte på oss, det hänger på vad myndigheterna har beslutat.

En leverantör som svarar på det med sin egen broschyr ber om att bli trodd på sitt ord. Det är betydligt bättre att peka ut var man själv kan titta.

GeoTapp växte fram ur samma tanke, nämligen att positionen ska bevisa att arbetet blev utfört och inte användas för att följa människor hela dagen. Applikationen registrerar var ett arbetspass öppnas och var det avslutas, och däremellan tittar den bort. Det europeiska registret visar helt enkelt att den linjen inte drogs av oss på ett marknadsföringsmöte. Trettio europeiska tillsynsmyndigheter drog den, ett beslut i taget.

Om det är till nytta, skicka det vidare till dem som sitter med samma problem. Det finns inget formulär att fylla i för att se det, och det kommer inte att finnas något heller.

---

Hur många timmar har gått åt till att ta reda på om något var tillåtet?